Det blir inte mycket till rapport från årets TEC för min del, men det lilla som blev kan ni få höra.
Träningen upp till loppet har ju flutit på riktigt bra och jag hade stora förhoppningar att kunna prestera en hygglig tid på de 50 miles (80 km) som jag tänkte springa i år.
Fram till torsdagen innan loppet, när jag hade skräp i halsen på morgonen, var allt på topp. Jag mådde i övrigt bra, så jag trodde faktiskt att nåt hade fastnat i halsen. Det fanns ingen anledning till att jag plötsligt skulle bli sjuk. För övrigt är jag i princip aldrig sjuk. På fredagen var läget ungefär detsamma, inget hade ”brutit ut” men halsen kändes fortfarande sårig.
Lördag morgon var status samma, men jag brydde mig inte utan gjorde iordning mig och åkte till Täby, här skulle ju springas! Väl där var förberedelserna i full gång och likaså var duggregnet. Det skulle bli blött på banan minsann, oavsett om det slutade regna. Jag hade satt på mig mina lätta New Balance RC 1400, men bytte om till TNF SingleTrack när jag såg hur blött det var. NB RC 1400 är en renodlad asfaltssko med minimalt mönster och de skulle ge noll grepp i leran. Hade med mig mina Inov-8 trailroc 245 också som backup. Allt hängde på hur det såg ut på banan.
Planen var från början att köra med en handjagare isf rygga, men i sista sekund ändrade jag mig och tog min Salomonrygga. Lite tyngre, men så slapp jag ha nåt i händerna i drygt åtta timmar. Dessutom behövde jag bara fylla ryggan 2 ggr, innan start och efter 4 mil.
Träffade en massa bekanta och fram till start rann tiden snabbt iväg. Stod bredvid Sandra och Tobias som båda bytt ned till 50 miles, Sandra för att hon ska springa VM i 24 timmars om en knapp månad och Tobias för att han har problem med fötter och vader. Jag hade redan innan läst det på hans blogg och tänkt att han skulle bli ett bra sällskap om han inte sprang för fort, normalt sett är han bra mycket snabbare än mig.
Tävlingsledningens information inför start
Starten gick klockan 10 och det bar av i makligt tempo pga trängseln de första 200-300 meterna, efter det släppte det och vi kunde springa i det tempo vi ville. På asfalt var allt frid och fröjd, men på grusvägarna var det blött och lite svampigt. Fötterna blev snart blöta och det var bara att inse att det skulle bli ett blött och kallt lopp. Det duggregnade fortfarande, men det fanns tecken på uppehåll, så vi var optimistiska. Sandra och Tobias hade regnställ på sig och de blev snart överhettade och jag hade tunn GoreTex-jacka och tyckte åxå att det var aningens varmt.
Första varvet var snart avklarat och jag bytte jacka samt lämnade mina vantar och gav mig ut på andra varvet, även denna gång med Tobias. Sandra hade redan hunnit iväg, vi såg henne några hundra meter fram. Det var skönt att ha bytt jacka och det duggade inte för tillfället, men det skulle snart ändra sig. Halvvägs in på varvet hann vi ifatt Sandra och ungefär då hade det börjat falla snöblandat regn. Mina händer hade blivit stelfrusna och det sved i dem. Tobias lånade snällt ut sina handskar och det räddade mina stackars fingrar, tack för det Tobias! Det var bara att inse att vädret skulle skifta oavbrutet genom loppet.
De två kilometer som gick genom skogen blev alltmer geggiga och tungsprungna. Mina skor dränerar riktigt dåligt, så de blev bara tyngre och tyngre. Varje gång jag trampade i en pöl så låg vattnet kvar i skon lång tid efteråt. Jag funderade på att byta till mina Inov-8, men kände inte att de skulle funka lika bra utanför skogen. Hade jag fått de inov-8 TRAILROC 255 som DHL slarvat bort på väg från Wiggle i veckan så hade de förmodligen varit helt perfekta, men det får jag ju aldrig veta.
Andra varvet passerades strax under två timmar och jag hämta raskt mina vantar igen och gav mig ut på nästa varv. Låg efter min initiala tidsplan, men fortfarande inom marginalerna för att klara 8 timmar. Mycket kan dock fortfarande hända med 6 mil kvar att springa. Tredje varvet gick även det bra och jag sprang även detta större delen med Tobias och Sandra. Tobias kände av sina skavanker och funderade på att hoppa av efter marathonpasseringen. Jag låg på så gott jag kunde och sprang ifrån dem några kilometer innan passeringen för tre mil. Ut på fjärde varvet och jag var nu ”ensam”, så jag lyssnade på podcasts och försökte hitta en egen rytm. Hade under andra och tredje varvet insett att min puls var väldigt hög trots lågt tempo och nu när jag var ensam kunde jag övervaka det mer frekvent. Låg hela tiden mellan 75-80%, vilket var alltför högt för 80 km löpning. Kände även lite tryck över bröstet och hade svårt att dra in fulla andetag, det blev lite ytlig andning lixom. Halsen kändes som tidigare, så jag började misstänka att förkylningen fått fart pga löpningen. Jag fick ta lite fler gåpauser på fjärde varvet, men höll fortfarande ett ok tempo totalt. Dock insåg jag att jag förmodligen inte skulle kunna göra 50 miles under 8 timmar, men det spelade mindre roll. Mitt PB är 9:57, så jag hade goda marginaler för att slå det.
Vid varvningen fyllde jag på ryggan med Perpetuem och stack återigen ut på ett ensamt varv. Det var nu glest mellan löparna, vilket det ofta blir på såna här lopp. Speciellt senare på kvällen när de flesta 50 milelöparna gått i mål. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna dra in ordentliga andetag började bli störande och det blev både fysiskt och mentalt jobbigare att springa. Tog längre gåpauser för att få ner pulsen, men allt kändes som en nedåtgående spiral. Mina skor vägde flera kilo av lera och väta, vilket adderade till eländet. När jag kom till skogspartiet fick jag lite krampkänningar i vaderna, som stickningar lixom. I övrigt kändes kroppen toppen, inte trött eller sliten i övrigt. Min kropp ska ju klara typ 100 miles, så denna distans var ju inget att orda om. Blev passerad av Sandra som såg väldigt stark ut. Frågade henne om Tobias klivit av som han sa och det hade han. Klokt beslut. Finns ingen anledning att pressa sönder sig. Säsongen har bara börjat.
Med några kilometer kvar till varvningen så tog jag beslutet att med största sannolikhet kliva av. Trycket i bröstet och svårigheten att ta djupa andetag gnagde och oroade. Irriterade mig en del över att det skulle ta slut, nu när kroppen i övrigt mådde toppen. Energi fanns det gott om och jag hade bara tre mil kvar, men rädslan att dra på mig något värre gjorde ändå beslutet hyggligt lätt att ta.
Inne i varvningen sprang jag först till bilen och bytte jacka medan jag funderade lite till över beslutet. Ringde hem till Janica och gick sen till tältet och meddelade att jag steg av. De klippte bort chipen från mina skor och la dem i en hink där andras chip hamnat före mina. Jag var iaf inte först att bryta, en klen men liten tröst.
Jag fick ihop ett hyggligt långpass på 50 km iallafall, inte att förakta. Åkte hem och duschade och åkte sen till svärföräldrarna där fru och dotter redan skulle spendera eftermiddagen medan jag sprang. Istället för den planerade snabbmaten på hemvägen efter 8 mil så fick jag god hemlagad mat istället, något positivt med att bryta fanns det. 
Nästa lopp är Jättelångt om knappt två månader. Tills dess hoppas jag att jag kan få till lika bra träning som under de senaste veckorna, så att jag får lite revansch.
