Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?
Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.
Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!
I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban…
Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.
Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.
Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.
Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.
Första vätskestationen låg på stranden
En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.
Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.
Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag
Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.
Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.
Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!
Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!
Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!
Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.
Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!
Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.
Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.
Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!
